karinjonsson

Varför är jag jag?

Har länge tänkt på hur mycket en blivit formad av samhället, familj & vänner. jag tycker det är spännande att man inte riktigt kan påverka vem en själv blir, man formas ju och styrs utav något. Ni vet man förändras ju också beroende på vem man är på, man förändrar röst, kanske gångstil och hur man rör sig. Till exempel om du är med någon du är kär i så vill man va fin och pryd och när man är med vänner kan man skrika som en huligan. Om det nu är samhället, familj och vänner som formar en borde inte alla människor i världen bli likare och likare, någonstans måste man ju mötas, eller? Det är något jag funderat på länge men kommer inte så mycket längre än så och att det måste brytas någonstans. Kanske att när en sjukdom kommer in i en släkt så förändras den, när droger och alkohol kommer in i bilden så kanske personerna förändras och ändrar åsikter, någonstans måste det ju vara ett brytningsmönster men vart vet jag inte ännu.

Jag tycker det är coolt att man till och med kan märka på sig själv att man förändras beroende på i vilket sammanhang man är i och vilka man omges av, jag var och lämnade CV på ett Café i Kalmar häromdagen och blev som en helt annan person men på något sätt tyckte jag om den personen. Jag tycker det är skönt och häftigt att man kan ha så många olika personligheter i en kropp.

Nu är jag vrålhungrig så jag ska gå upp och fixa något lätt att äta till mig och Gabbe och så fyller jag år imorgon så hoppas på fint väder och bra sällskap.

Puss Karin

Tankar om andra.

GUD vad mycket man tycker och tänker om andra HELA tiden. Jag är själv en person som tycker och tönker väldigt mycket men alltid har ett öppet sinne, låter kanske som att jag bara säger så för att spela duktig men jag tar alltid in människor och ger dem en chans. Jag har tusen fördomar om precis ALLA jag möter, bra som dåliga men dom kommer upp hela tiden okontrollerat, men jag har som sagt ett öpppet sinne vilket är väldigt skönt. 

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att umgås med folk som hela tiden uttrycker sina dåliga uppfattningar om folk till mig, speciellt om de aldrig har pratat med personen. Det är väl ämdå slöseri på livet? varför inte bara antingen hålla det för sig själv eller bara vänta tills man fått en riktig uppfattning som faktiskt räknas. 

Igår när vi gick igenom centralen så skulle jag bara snabbt in på pressbyrån och mitt sällskap stannade utanför, då ser jag på håll att kassörskan  gråter en massor och smsar ivrigt samtidigt som hon försöker torka tårar. Jag är en sån person som bryr mig om alla och frågar (såklart) hur hon mår varpå hon svarar "bra" och försöker samla sig. Jag reflekterade lite över detta med min syster då hon inte är alls lika sympatisk som jag, hon bryr sig såklart om nära och kära men inte direkt om någon hon inte känner i första hand. Men vi kom fram till att man kanske inte mår så bra av att alltid tänka på andra, jag tänker ju fortfarande på kassörskan och på hunden med strypkoppel på tunnelbanan eller på den nerdrogade unga mannen som var vid stationen, jag känner själv inte att detta drar ner mig men tänk om, tänk om det faktiskt gör det. Eller, bygger det mig på grund utav att jag inte längre tycker lika synd om mig själv? Detta satte spår i mig, är det för att jag kommer från en liten stad och inte ser så mycket av verkligheten och att min syster bott i en storstad och mött detta i flera år?

Varför är vi så olika? Min syster och jag har ju uppfostrats på samma sätt, sånt här är så spännande. Så mycket frågor som är så häftiga att fundera kring, finns det svar på detta? 

 

 

Hjärtliga kramar från mig, Karin

Stockholm - Kalmar

Nuuu äntöigen är jag påväg hem från Stockholm och är supersugen på att ligga i en säng, stänga ögonen, låta tankarna flyga förbi och bara andas. Har lite ont i ryggen efter en lång promenad ute på Nacka som avslutades med en fika med utsikten av folk som badade nakna i det kalla vattnet. 

 

Nu, en trång svettig buss igen med lite nya kläder och mitt humör är fyllt med massor utav positiv energi och glädje, sitter med ett leende på läpparna. 

Har blivit knasig i humöret en gång men tycker det var helt rätt fortfarande. Min syster ville byta lakan mitt i natten (???) Vem gör ens så? så dumt, då blev jag arg. Men ack vad skönt med nya lakan (hehe, when you realize..)

 

Puss Karin

Känslor

Känslor är typ något ut av det coolaste, läskigaste och mest fascinerande som finns enligt mig. Det kanske ni inte hört innan men jag har märkt detta på senaste då mitt humör är väldigt upp och ned och mina känslor är svåra att förstå och att hänga med på. 

Jag har problem med ryggen och är under utredning just nu, jag har berolotti syndrome och en scondulos.

(Berolotti syndrome=Min nederstas kotas utskott är för långt och ligger och i princip skaver emot mitt beckenett. Scondulos= En spricka i en av kotorna.)

Dessa sakerna har påverkat mig väldigt mycket tror jag, jag har ont dygnet runt och oroar mig mycket över vad som kommer hända. Jag har fått sluta drilla pga detta, drill var det bästa jag visste och det är väldigt frustrerande att något man tycker om så mycket bara kan tas ifrån en. Jag tror att jag stressas mycket utav detta vilket går ut över mitt humör. Jag har lite svårt att hantera mina känslor och därför skriver jag ofta små anteckningar om vad som hänt mig och varför jag reagerar si och så. Det tänkte jag nu börja göra på en blogg då det känns mer seriöst och jag kanske till och med kan nå ut till någon som känner likadant som mig. En hel del saker är såklart personliga men det mesta ska jag nog kunna skriva ut här.

Mina känslor kan ofta gå ut över Gabriel (pojkvän) men även familj och vänner. Jag vet som sagt inte riktigt hur jag ska hantera det när jag väl är där men det bästa enligt mig är att reflektera över det och skriva ner vad jag känner efteråt istället för att skrika på mina nära och kära just där och då...

 

Snart är jag framme hos min syster som bor på Lidingö i Stockholm, dit kommer sedan min bror och hans flickvän och även några av Hannas kompisar! Hoppas på en toppenkväll

 

Puss Karin

Bloggstart

Jag sitter nu i en svettig buss påväg till Stockholm, väl där ska jag träffa min syster Hanna och bror Daniel. Spontant kan man säga.. bokade resan för bara någon dag sedan och flyg och silverlinjen var fullbokat så det fick bli Swebus. Somnade ganska direkt när jag landat i sätet då klockan bara var strax innan 09 och det är lov så sovrutinerna är inte på topp, inatt sov även min pojkvän Gabriel över sista natten på lovet vilket ledde till en sömnlös natt. Igår monterade vi även hans spelstol och ett skrivbord då han håller på att göra om i rummet, mycket mer intressant än så var det inte. Nu är klockan 09.51 och jag ska nog äta lite frukost.

 

 

Jag skapade främst en blogg då jag gillar att skriva ut vad jag känner, har länge skrivit för mig själv i anteckingar på datorn och där har jag skrivit väldigt personligt men tror det skulle kunna vara roligt att även nå ut till någon med känslor och tankar, så det är min huvudtanke till denna blogg. Man måste ju få skriva av sig, det är det bästa jag vet om jag har för mycket luddiga tankar i mig.

 

Puss Karin

Välkommen

Välkommen till for.me!

Det här är ditt första inlägg. Logga in och ta bort inlägget under "arkiv" i menyn om du inte vill ha kvar detta.